när broar till tryggheten bränns.
2012-01-05 @ 16:41:13
Tonåren är en underbar tid, när man verkligen lever för att leva.
Annars har den sina nackdelar. Tro mig!
Du kan fråga vilken av mina vänner som helst.
Och den här årstiden är nog svårast.
När någon av dina vänner inte bara ärrar själen utan även ytan, är en känsla som även den lugnaste själen till vän är det värsta man kan vara med om.
Det känns för ett ögonblick som du trillar och vet inte när du ska sluta falla och äntligen träffa den där kalla ytan.
Ytan som är ditt hjärta och såren är så stora att det aldirg läker igen.
Men det är ur en väns synvinkel, att sätta sig in i vännens situation, nej det ska man inte begära, det är för mycket att bära.
Att en ilska som man inte vet vem den är riktad mot, en känsla att ingen skulle bry sig om man tog steget, ett skrik på hjälp, ibland inte betyder någonting. För personen som i slutet förlorar är en själv.
Det är fel.
Det är så fel att jag vill öppna mitt fönster och skrika, för det är så fel. Att må dåligt är ingenting man önskar, det är inget man går och lägger sig med och vinkar adjö åt i drömmarna, för det förföljer en. Alla har nog känt känslan av mörkret. Hur det inte bara sprider sig över städer och hem utan även över hjärtan.
När mörkret kommer förlorar vi nog alla oss själva och är för rädda för att laga den förlorade biten.Den biten "tar man hand om imorgon". Yeah right.
Det enda man tar hand om morgonen efter är den feta baksmällan man fått av lösningen kvällen innan.
Och den känns jävligt bra!!
Men när den försvinner finns allt fortfarande kvar och det är inget man ska be om ursäkt för. Be aldrig om ursäkt för den du är, be aldrig om ursäkt för hur du mår och be aldrig mer om ursäkt för sakerna du aldrig gjorde!